Jag vaknade vid fyra av världens skyfall. Inte ens öronproppar kunde stänga ljudet ute. Men det upphörde framåt gryningen när solen ville stiga upp.
Vi gick upp kvart i sex, packade, åt frukost och åkte med kanot och lång motorbåt till flygplatsen.
Hej då stövlarna.
Jag kommer att sakna utsikten!
Jag önskar att jag hade fått en bättre bild på den här filuren. ”Stinky turkey”. Hoatzin är det riktiga namnet. Djungelns punkare. Tyvärr kom de framför allt fram när det regnade och jag ville skydda kameran.
Det finns inte jättemycket att titta på när vi väl är ute på Napofloden. Det är vatten och stupande flodbankar med kompakt grönska. Men då och då kommer det något spännande som den här bilfärjan.
Eller en snabbgående ”kanot”.
Jag tycker att den är båten är särskilt fin i all sin färggladhet.
Till slut är vi tillbaka vid oljeindustrierna.
Efter två och en halv timma närmar vi oss Coca.
Den lilla staden ser betydligt mer imponerande ut på håll.
Flygplatsen är minimal.
Avgångshallen är inte stor den heller, men visar amerikansk film dubbad till spanska på storbild. Fast ingen verkar särskilt intresserad.
Tillbaka på flygplatsen i Quito. Långt bort i fjärran kan man faktiskt skymta vulkanen Cotopaxis snöklädda topp.
