Vi tillbringade natten på Hotel Andaluz i Quito. Jag hostar fortfarande rejält och har haft lite besvär med andningen. Man ska uppenbarligen inte vara förkyld på så här hög höjd om man inte är van.
Men i dag väntar nya äventyr. Vi gick upp halv fem för att hitta äta frukost och komma med flyget till Galapagos.
Efter besvärliga säkerhetskontroller och en kort bussfärd blir vi avsläppta i hamnen i Puerto Baquerizo Moreno på ön San Cristobal.
Jag hade verkligen inte trott att jag skulle få se sjölejon redan vid busshållplatsen.
De är faktiskt över allt och vi uppmanas att försöka hålla ett avstånd på minst två meter. Fast det går inte riktigt.
De är uppenbarligen väldigt vana vid människor.
De reagerar inte ens när vi går förbi.
Båt efter båt fylls och styr ut mot skeppet.
Då och då kommer folk som ska iland.
Men till slut sitter vår grupp i en gummibåt tillsammans med Camilo som ska vara vår guide de kommande dagarna.
Och här ska vi bo. Hytt nummer 12.
Badrummet är jättelitet, men väldigt praktiskt ordnat. Och duschen är den bästa på hela resan.
Flytvästar ligger på garderoben utifall att de skulle behövas.
Medan vi äter vår första fantastiska lunchbuffé går skeppet för motor.
Vi passerar vackra öar.
Och blir ordentligt exponerade för solen.
Till slut har vi gått runt den stora ön och kommer till Punta Pitt där vi ska göra får första vandring.
Och vår första ”wet landing” där vi måste kliva ur pangan i vattnet. Jag har tagit med mig vattenskor som jag kan ha både i vattnet och på land. Smidigt.
Vi har verkligen tur som får Camilo till guide. Han är en duktig och väldigt kunnig berättare med stort tålamod och mycket humor. Han verkar inte tröttna hur många frågor vi än ställer.
Det är lite bråttom. Solen håller på att gå ner och vi är den sista gruppen som får gå iland. Bitvis är det nästan klätterläge på leden och vi behöver vara tillbaka på stranden innan mörkret faller.
En rödfotad sula ligger på ägg.
En nästan vuxen unge har slagit sig till ro inför natten.
Dagtid har sulor alltid näbben vänd mot solen för att en så liten del av kroppen som möjligt ska träffas av strålarna. Det är deras sätt att hålla sig så svala som möjligt.
Och så en ”liten” dunig unge som nyfiket betraktar oss medan vi vandrar uppåt.
Högst upp på kammen sitter ett par vuxna fåglar. De bryr sig varken om oss eller solnedgången.
Solens sista strålar når oss. Det är knappt, men vi hinner precis ner till stranden innan det blir beckmörkt. Märkligt nog verkar det vara betydligt mer mygg här än i Amazonas.
